Så är vi hemma (hm…) i Sverige igen. En veckas semester på en spansk ö i Medelhavet landade i följande små funderingar:

Vi mötte en kille som på tisdagen sa till min make ”ursäkta, men din klocka går fel” men i själva verket hade han inte märkt att resten av Europa hade gått över till sommartid tre dygn tidigare. Tänk så skönt att vara så helt avslappnad inför vad klockan är! Mañana, mañana…

Jag gissar att ungefär 50 personer sa ”Åh, så roligt att se er igen!” till oss under fem dagar. Vilken egokick! Det är helt fantastiskt att åka 300 mil och möta massor av människor som har saknat oss…

Kundvagnsteorin stöttes och blöttes lite. Den går ut på att man i Sverige, när man behöver lämna sin kundvagn i affären för att leta efter någonting bland hyllorna, ställer den så att den förhoppningsvis inte stör någon annan. En bra princip är att ställa den alldeles invid kortändan på en hylla, för där gör den nog minst skada. Om man inte gör det kan man räkna med onda ögat och rent av en liten utskällning. I Spanien däremot släpper man sin kundvagn mitt i gången, precis där den är när man kommer på idén att släppa den en stund. Och så tänker man ”om jag har ställt min kundvagn här och du stör dig på den, så får du väl helt enkelt flytta på den”. Och om man stöter på någon annans kundvagn mitt i en gång tänker man ”jaha, här står en kundvagn, jag flyttar väl på den så att jag kommer förbi den.” Alla nöjda och glada. Summan av kardemumman är ju naturligtvis att kundvagnsexemplet säger en hel massa om folksjälarna i de olika länderna.

Jag vet inte varför man kastar sig ner för en jättejättebrant och jättejättejättekurvig backe på cykel. Särskilt inte när det är på en väg som trafikeras av spanjorer med redan buckliga bilar.

Det är väldigt gott med lammstek. Men man kan ju undra om fåret som tittade in genom dörren medan vi åt insåg vad som låg på våra tallrikar…

När vi körde till Arlanda passerade vi en väldigt smal liten vägbro. När vi körde från Arlanda på tillbakavägen var samma bro mycket bredare. Allt är relativt.

Jag återkommer när jag kommer på fler små slutsatser… Hasta luego, amigos.

Så är jag då tillbaka på brottsplatsen. Spanien. Palma de Mallorca.

Vi hade bara varit här i ca en halvtimme, när jag kom på hur det är att leva här. Vi blev hämtade vid midnatt på flygplatsen av våra vänner, och på väg till deras lägenhet måste man köra ett varv runt en tennisklubb. Gatorna runt tennis är enkelriktade i ett motsols varv, och smala som tusan. Dessutom står det bilar parkerade på båda sidorna av gatan. De rutinerade spanjorerna har fällt in sina backspeglar. Större marginaler än så är det inte.

Hur som helst, vi kom åkande motsols runt tennis. Och då möter vi en sopbil!! Han körde gladeligen medsols… med ungefär en centimeter mellan sig och de parkerade bilarna. Jaha. Så tände han helljuset – vilket vi bara kunde tolka som ”flytta på dig, jag tänker inte backa!”. Jösses.

Hemma i Skaraborg är man arg för att sopbilen kör lite för fort.

Så har det varit val i Spanien. Zapatero (som om han var tysk för övrigt skulle heta Schumacher och om han var svensk för övrigt skulle heta Skomakare) vann. Jag tycker att det var skönt att höra, för han har gjort en hel del bra saker under sin förra mandatperiod. Som till exempel:

- fått ETA att lägga ner vapnen. Nu har de ju i och för sig backat en bra bit, men…

- dragit de spanska trupperna ut ur Irak.

- infört en könsneutral äktenskapslagstiftning.

Det tyder på en vilja att ta tag i obekväma diskussioner för att åstadkomma fred och mänskliga rättigheter. Bra.

Nu återstår bara att se hur han skall hantera den illegala och fullständigt livsfarliga invandringen över haven. Som jag ser det så är det den absolut mest akuta frågan för Spanien. Men, lösningen måste ju ligga i att få människorna på andra sidan haven att inte behöva fly… Svårt men nödvändigt.

Vi har just nu en liten gubbe som ligger under vår trappa och byter ut varmvattenberedaren. Det känns väldigt spanskt, på något vis…

UNHCR säger: det är livsfarligt att vistas i Eritrea, särskilt om man av någon anledning har behövt fly därifrån.

Alla länder säger: Ojdå, då skickar vi inte tillbaka flyktingar dit.

Men det svenska migrationsverket säger: Vår utredning visar att det inte alls är så farligt att bli tillbakaskickad till Eritrea.

Igår morse såg jag på tv (medan jag gick på ett löpband på gymmet, tro det eller ej) att en 24-årig kille blivit hämtad av polis för att utvisas till Eritrea. Han fanns i en lägenhet med 6 kompisar och när polisen kom in ropade han att han skulle svälja ett rakblad om de kom närmare. De gick närmare och han stoppade rakbladet i munnen. De backade undan.

Poliskvinna på tv säger: Men sedan lyckades vi överrumpla honom.

Killens kompisar gör motstånd allt vad de orkar. De hindrar bilen från att åka på alla sätt de kan komma på och brottas med poliserna länge och väl. Men nyhetsuppläsaren kunde berätta att poliserna vann och att killen nog borde vara på planet vid det laget. Och jag började nästan gråta på löpbandet.

Idag hör jag på radion att planet fick vända. För killens id-handlingar var inte i ordning, så han fick inte komma in i Eritrea. Lika lång väg tillbaka, som vi brukade retas när vi var små… Så nu sitter han i svenskt häkte i väntan på ett nytt försök.

Och migrationsverket säger: Vi trodde att hans papper var ok.

Hur skall man kunna veta att det är säkert att vistas i ett land långt borta, om  man inte ens vet vilka papper man behöver för att resa in i landet?

Migrationsverket får mig att skämmas ända in i själen över att vara en del av det svenska samhället. Förlåt mig, alla flyktingar, för all skit som Sverige utsätter er för.

Min make sa en klok sak igår. Det är i och för sig inget ovanligt, men….

Christer Sjögren gick vidare i Melodifestivalen. Och det utlöste någon sorts lyssnarstorm på diverse radiokanaler – folk var sååå upprörda på att en låt som handlar om Europa och inte om Sverige gick vidare. ”Hur i hela !”##¤% kan vi ha en låt som handlar om en hel världsdel som vår representant?” undrade man. Jag undrar om vi inte har större problem att ta tag i än att störa oss på sånt…

Och min kloka make sa:

”Jasså, nu duger det plötsligt att vara patriot och nationalist. Men när nationalsången skall sjungas på skolavslutningen är det en annan klang i skällan…”

Apropå nationalsånger, ja… Det har pågått en rätt märklig debatt i Spanien den senaste veckan. Någon tyckte att det var dags att sätta en text till den spanska nationalsången (ja, den saknar text) nu inför OS i Kina. Så någon annan utlyste en tävling för att få fram textförslag. Och en tredje skrev en text som vann. Sedan blev det ett väldans hallå! För texten inleds med orden ”Viva España” och det kunde minsann inte los catalanes, los vascos och los gallegos tänka sig att stå på en prispall i Kina och sjunga. Så texten stoppades, och vi är tillbaka på att Spaniens nationalsång måste nynnas. Det är ju i och för sig en text som inte tar ställning i den väldigt infekterade debatten om somliga provinsers eventuella självständighet…

I love Europe? Viva Europa!

Sveriges radio P4 Skaraborg har utsett Tempelriddaren Arn till Årets Skaraborgare 2007. Jo, det är sant. Nej, han existerar inte.

Jag börjar bli trött på att bo i Arn-land. (För ett tag sedan satt det en jättebanderoll på kulturhuset i Skövde med texten: Välkommen till Arn-land. Den var det första man såg när man klev ut från resecentrum).

Dessutom undrar jag om våra barnbarnsbarnbarn kommer att tro att Arn var en faktisk person. Han har aldrig funnits! Så det så.

I förmiddags sjöng jag med kyrkokören, och på fikapausen innan gudstjänsten utspelade sig följande lilla samtal i köket i församlingshemmet:

”Hörde ni att Bert Karlsson har retat upp kyrkokören i Åmål, så att de har skrivit arga insändare och sånt?”
”Nä… vad handlade det om?”
”Han var där eller nåt, och sa typ att om man kan sjunga men saknar utstrålning så är det ju bara att söka sig till kyrkokören som återstår.”
”Haha, ja – undra på att de blev sura…”

Då höjer organisten tillika körledaren rösten och säger:

”Ja… men om man har utstrålning men inte kan sjunga så är det ju bara att söka till Fame Factory som återstår! Och dessutom… om man varken kan sjunga eller har utstrålning så får man väl nöja sig med att starta ett köpcentrum!!”

Bert Karlsson – min körledare: 0 – 1

Inte trodde jag att jag skulle hamna i Spanien när jag åkte till Stockholm i fredags…

Jag och maken och två kompisar skulle ta en öl. Eller ja… jag tycker förfärligt illa om just öl, så jag såg fram emot ett glas rött. Av en tillfällighet ramlade vi in på en tapasbar, och tog plats på fyra barstolar vid fönstret. Genast kom det en snubbe fram till oss med menyer men vi sa att vi hellre ville ha något att dricka. Innan vi hann reagera ropade han till tjejen bakom baren: ”Cuatro cervezas para la ventana!” Och jag svarade:

”Ah, no! Tres cervezas, porque no me gusta…. prefiero un vaso de vino tinto, por favor.”

Utan att ens reagera på att jag bytte språk hade jag fått en vän. Jag tror att han blev jätteglad för att en sån som jag, som på ytan ser ut som en helt vanlig medelsvenssonska, babblade på på hans språk.

Och vilken bar han hade! Det var verkligen som att kliva från Stockholm in i Spanien… Varenda pryl utstrålade Spanien. Menyn bestod av en svart griffeltavla på väggen, med spretiga vita ditklottrade spanska ord. ”Ensaladilla rusa, Gambas al ajillo, Croquetas de pollo…” Bakom disken satt vita kakelplattor med skämttexter, som tex ”Si bebes para olvidar, paga antes de empezar.” (Om du dricker för att glömma, betala innan du börjar.) Det fanns bara Cruzcampo i ölkranarna, och på tvn i taket visades fotboll från La Liga.

Jag beställde in lite oliver till mitt vin, och när jag bet i den första………. åh! Jag blev tvungen att fråga min nyfunne vän om de var köpta i Spanien. ”Si, claaarooooo.” svarade han.

Så, La Bodega på Döbelsgatan i Stockholm har mina varmaste rekommendationer!

Jag har just tittat på ett tv-program om reseledarutbildningen på Mallorca. Det handlade om tre svenska ungdomar som gick en tvåmånaders kurs i konsten att bli en fantastisk reseledare, och det hela var skildrat lite som en dokusåpa. Utbildningen som visades gick januari-februari 2005.

Det roliga med detta är att det var då vi var där…. och vi jobbade på samma hotell där utbildningen går. En dag i veckan var vi där och anordnade lite ståhej i restaurangen, för pensionärerna som bor där 12 veckor varje vinter. Vi stötte ju emellanåt på eleverna på reseledarutbildningen, och visste ju om att de hade föreställningar på kvällarna och sånt. Men vi hade inte så mycket med dem att göra egentligen.

Men så idag vad de alltså på tv! Det kändes helt vrickat att sitta här i soffan och titta på det där hotellet…. Jag tänkte till exempel: ”Men titta, där är ju de där bagagevagnarna som det fortfarande är pesetas-mynt som behövs…” och ”Men det där är ju inte vägen de pekade ut på kartan, nu kör de ju på en mycket mindre väg.” och ”Om man sätter sig på den där stora krukan där på trottoaren så tippar den!”.

Mycket lustigt.